Så kom en helg när vi fick besök av min syster och hennes barn, och gården fylldes av värme, kärlek och en sju särdeles massa energi.
Det skulle ridas, lekas, skrattas, bråkas, spelas, hoppas, jagas, och tramsas och mitt upp i det så satt två systrar och försökte prata till punkt om det vi kallar livet, och javisst att det är en omöjlig uppgift men likt förbaskat så fortsätter en ju att försöka och försöka för en vill ju så himlens gärna
avsluta en mening bara.
Och ibland ganska snabbt kokar det i huvudet av barnkläder, skor, grus, syskonkiv och en himmelsk massa måltider som inte hinner avslutas innan nästa ska påbörjas och det är då som stranden och havet blir så himla viktigt bara.
Plötsligt landar den truliga tonåringen i nåt inre lugn med tre släta stenar i sin hand och de upproriska och frigörande tioåringarna blir tysta och letar kattguld som om det vore värt miljonen. Sjuåringarna balanserar på drivved, hackar stenar, gräver gropar och samlar skrot och just där och då tar Östersjöns vindar fart i all stress och trötthet som florerar friskt i huvudet på oss vuxna och vips så är det borta som om det aldrig funnits där.
Jag tror på stenar, drivved och vågskvalp, doften av tång, salt och friska vindar.
Amen.
Vad gör hundarna då tänker du och det vill du inte veta svarar jag men det finns mycket snusk att äta på en strand och de är inte hungriga när vi lämnar om en säger så.
Tur att de är ganska söta ändå, men pussarna får utebli det närmaste.
April har varit bjussig gällande Staurar men för säkerhetsskull så samlades vi med slutna ögon och tummarna hårt i hand, och viskade mjuka önskningar att det räcker nu, visst gör det väl ändå?
Och kanske att någon lyssnade där på Högklint så nära himlen som en kan komma
för solen var som varmast där och då
och jag tyckte minsann att den sa att den skulle stanna…