Alltså när en fixat alla såna där hemskheter som hänger över oss individer med ilandsproblem, det är då det är dags för att unna sig så himla mycket och
stopp å belägg tänker du nu plötsligt, vad är det du har företagit dig?
Jo det ska jag be att få skriva upp…
Deklarationen.

Ja, det var väl det
men ändå….
Efter deklaration kommer en lång strandpromenad i fred och solsken med växlande molnighet.
Det mina vänner,
är sen mycket gammalt.

Nu ska vi kicka loss ordentligt och göra slut på april en gång för alla eller iallafall tills nästa år kan jag tycka.
Ska vi köra då, ska vi ska vi ska vi?

TREVLIG HELG !

Så kom en helg när vi fick besök av min syster och hennes barn, och gården fylldes av värme, kärlek och en sju särdeles massa energi.
Det skulle ridas, lekas, skrattas, bråkas, spelas, hoppas, jagas, och tramsas och mitt upp i det så satt två systrar och försökte prata till punkt om det vi kallar livet, och javisst att det är en omöjlig uppgift men likt förbaskat så fortsätter en ju att försöka och försöka för en vill ju så himlens gärna
avsluta  en  mening  bara.

Och ibland ganska snabbt kokar det i huvudet av barnkläder, skor, grus, syskonkiv och en himmelsk massa måltider som inte hinner avslutas innan nästa ska påbörjas och det är då som stranden och havet blir så himla viktigt bara.

Plötsligt landar den truliga tonåringen i nåt inre lugn med tre släta stenar i sin hand och de upproriska och frigörande tioåringarna blir tysta och letar kattguld som om det vore värt miljonen. Sjuåringarna balanserar på drivved, hackar stenar, gräver gropar och samlar skrot och just där och då tar Östersjöns vindar fart i all stress och trötthet som florerar friskt i huvudet på oss vuxna och vips så är det borta som om det aldrig funnits där.

Jag tror på stenar, drivved och vågskvalp, doften av tång, salt och friska vindar.
Amen.

Vad gör hundarna då tänker du och det vill du inte veta svarar jag men det finns mycket snusk att äta på en strand och de är inte hungriga när vi lämnar om en säger så.
Tur att de är ganska söta ändå, men pussarna får utebli det närmaste.

April har varit bjussig gällande Staurar men för säkerhetsskull så samlades vi med slutna ögon och tummarna hårt i hand, och viskade mjuka önskningar att det räcker nu, visst gör det väl ändå?
Och kanske att någon lyssnade där på Högklint så nära himlen som en kan komma
för solen var som varmast där och då
och jag tyckte minsann att den sa att den skulle stanna…

Jag minns knappt hur vädret var när vi vaknade, men jag vet att det snöat och stänkt solsken om vartannat och visst har det varit isigt i luften rakt igenom,
men har du hittat lä mot husväggen så har du gottat dig ändå.
Jaja, tills snön kom igen och igen då förstås.

Nåväl. Så här såg det ut när vi var på väg ut i trädgården med eftermiddagsfikat:
 Så det blev ju inget mer med det,
kan ju vem som helst förstå.

Innan vi hamnade på ön så kunde vi räkna familjens gemensamma kyrkobesök på en halv hand ungefär, men nu ska ni få höra hur det kom sig att vi plötsligt gick och blev kyrkliga på gamla dar
och dessutom älskar vi det rakt av och hur som helst…

Framför vår gård ligger en annan gård, och där bor sonen till grundaren av Tofta Manskör (som grundades 1943)
På andra sidan gården bor dirigenten av Tofta Manskör.
När det började ryktas om att min husbonde var musiker så var ju saken biff utan diskussion, och sen den dagen har basgångar och rock bytts ut mot stämsång och finlir här på gården…
det är lika förvånande som tjusigt varevigaste gång vill jag mena.

Andlighet och religion är ämnen som vi kan avhandla när vi lärt känna varann lite mer, men en sak vill jag slå fast alldeles bestämt och det är att kyrkor är magiska, med en fantastisk akustik och alldeles oslagbar som energiuppsamlare, och det i sig borde ju vara ett vinnande koncept men därom tvista de lärde och jag stannar utanför diskussionen men går gärna in i kyrkan så att säga.
Tofta Kyrka är inget undantag, och när manskören uppträder får jag såklart stjärnor i ögonen bara av husbonden på första rad, men det vackra i öronen får mig att tacka ödmjukast till livet som bjöd oss just detta otippade.
vi hade nämligen aldrig hittat dit av oss själva.

En manskör i en kyrka låter ju som smörgåstårta i öronen, iallafall om det är det bästa en kan tänka sig.
och så ekar det så fint så det blir upphöjt i hundratjugo, och vem har inte drömt om den tårtan liksom?

Nog om tårtor
men det är mitt första insidertips här på bloggen så vi får väl se var det leder:

Gå till en kyrka med en kör i.
Lyssna.
Gå hem eller dit vägen bär.

Klart slut.

Om du nu börjar tänka på att ta dig över sundet för att bo jämt eller bara lite då och då, så slänger jag upp några förslag här, som ligger ute just exakt nu och kanske inte imorgon:

Du kan bo här tillexempel, på mitten av ön med en glasveranda som inte går av för hackor och ljuvliga tapeter, kakelugn och sen några galna heltäckningsmattor som du enkelt kan riva ut och under finns förmodligen knarriga trägolv, som gömda skatter och alldeles perfekta. Kolla vidare här innan du ångrar dig.

 

Och vet du inte var du ska göra av stålarna som prunkar ur dina fickor och vill åt det magiska gånger hundra, så slå till på det här lilla palatset utan att blinka! Det kan ligga lite knöggligt till om det visar sig att du vill bo här jämt och ständigt, men alltså läget i övrigt, ungefär det vackraste på hela ön. Och huset, alltså huset. Du som inte har pengar som rosenblad på din stig, gå in och kika ändå, för det är så fint fixat och du kommer att få hundra drömmar och ideer helt enkelt. Bara det är värt en förmögenhet.  här för drömmens dröm vetja.

Och tänk att just du skulle passa i ett pippihus, med vinklar och vrår, skåp och hyllor till höger och vänster och massor av sovrum där alla vänner, ungar och svärisar kan sova efter de där sköna sommarkvällarna i trädgården.
på morgonen möts ni på snickarlyckan över en kopp te och pratar om dagen som är början på resten av livet. typ.
Det kommer att bli fint i Roma, det kan du slå dig i backen på.
In och slå till för tusan.

sist och absolut minst men alldeles naggande god drämmer jag till med en alldeles egen dröm, på ett underbart avlägset och makalöst vackert ställe på ön.
Alltså tänk dig, jag behöver inte skriva mer om du inte vill men jag kan ju hinta skrivarlya eller atelje så får du fundera ut resten.
Kanske om den blev min att jag skulle döpa den till egentid med en drivvedskylt över dörren dingelidong.
Vem vill inte ha det så här ibland?